そうですね

Ja, jag skulle stämma min gitarr här om kvällen, det gick bra, fram till nedersta strängen.  Jag hade fått koll på hur stämningsapparaten fungerade och kollat upp vilken ton som tillhör respektive sträng. Tydligen hade jag inte full koll på att e är ganska långt innan A, för när jag kom till A# fortsatte jag vrida.

Näääär kommer det förbaskade e, tänkte jag.

Jag vrider några varv till, det kommer säkert snart...

"Piiijåååong"

Sträng kaputt.

30 minuter njutning, inte ens blinka lilla stjärna hann jag spela. Livet är så jävla orättvist. För det är sannerligen inte MITT fel att strängen gick sönder, nej, nej, jag skyller felet indiska barnet jobbar på fabriken där strängarna tillverkas,  stämapparaten, killen som sålde den till mig (som förövrigt tyckte jag var cool som valde en JR-gitarr, varför vet jag inte, när jag själv anser det gör löjligt att ha en liten gitarr). Hur som det är ALLA möjliga parter förutom jag  orsaken till min förlorade sträng. Även om jag gjorde ett litet, litet erkännande om att jag vred på stämningsnyckeln aningen för många varv. Men det var en olyckshändelse...det andra är ju ren konspiration, mot mig.