Moshi, moshi


Nu har jag varit här i precis en vecka, det har varit fullt upp från dag ett vilket innebär att jag haft noll chans till att få ordentlig sömn :P Den sömn jag fått har mestadels varit på Shinkansen (Japans snabbtåg- ett av det snabbaste i världen.)

I fredags var vi ett stort gäng som först åt Izakaya- order food and drink as much as you want. Well...jag åt bläckfisk och edamame, drack någon drink och sedan var det dags att bege sig mot Gaspanic- Roppongi.

Eftersom tågen slutar gå runt halv ett så var det att stanna kvar på stället tills första tågen började gå.
Runt 06:00 på morgonen. Efter ca 2h sömn så var det dags att ge sig iväg till Juke 80's bar (där Emi jobbar) för att förbereda ett svenskt event. Ingen av oss var speciellt pigga och hennes chef och medarbetare skrattade gott åt oss. Taichi- Emi's arbetskamrat, gick iväg för att köpa onigiri och kommer tillbaka med en varsin redbull- han tyckte vi behövde det :P

Det var härlig stämning och Emi bjöd på "prinskorv", kötbullar från IKEA, potatis, lingonsylt, sill och daim till efterrätt.

Jag försökte lära två Japaner några ord på svenska, det gick sådär. En kille fick jag att säga "Jag är en guldfisk". Vilket jag från började sämtade om- då hans minne var förbjudet kort. :P Men han fattade inte skämtet och tyckte att kalla sig själv "Jag är guldfisk" var rimligt.

Japaner förstår inte riktigt sarkasm eller ironi- deras reaktion är nästan alltid "honto?!" som är ordet "for real?!" och ansiktsutrycket formar sig till ett frågetecken.

Ett annat, lite smått roligt scenario var när jag satt på Shinkansen mot Kyoto, så somnade jag och hörde att min bok föll ner på golvet- orkade inte plocka upp den och tänkte "jag tar upp den sen". När jag vaknade var den borta och jag funderade om jag hade drömt det- kollade i väskan och i sätet brevid mig utan resultat. Jag vinkade åt konduktören och förklarade att jag tappat min bok- på engelska. Han förstod inte vad jag menade- alls.
Jag viftade runt med armarna, använde mina skills kroppsspråk och sa "book" i slowmotion, la händerna ihop och placera dem på kinden "sleep" (också i slowmotion) och sedan pekade jag på golvet. Han förstod fortfarande inte.

Han plockade upp ett litet block där han hade olika fraser på engelska och jag såg fraser som; "is this your luggage". Kanske inte är så vanligt att man förlorar en bok i en nästintill tom vagn...

Men..till slut, efter 100 försök lyckades han förstå att det var en bok som hade ramlat ner på golvet och som nu inte låg där. Han sa "wait a minute" (utan accent- jag antar att det är noga inövade fraser). Sedan gick han ett varv i tåget och när han var på väg upp mot mig igen så hittade han boken i stolsryggen bakom mig- personen bakom mig hade plockat upp den och placerat den varsamt där. När han sträcker fram boken med båda händerna så säger han "sumimasen" vilket är "i'm sorry" ,för att han hittat den?!

Japaner ber om ursäkt för allt.

Emi gav biljetter till en grej hon inte kunde gå på till en vän, när dagen kom bad om ursäkt för att han inte kunde gå, hans pappa hade gått bort samma dag.

Om du inte lär dig "sumimasen" eller "gomenasai" när du är i Japan så har du inte varit i Japan. (?!)

Sista veckan nu, det har regnat konstant sedan jag kom (regnperioden har börjat tidigt i år). Ikväll ska en tyfon komma över Tokyo och ptja...det blir andra gången i mitt liv jag får uppleva en riktig tyfon.

Idag ska jag till Harujuku och ta lite bilder- dom har en söt tågstation där.

Jag har fått skills i hur man använder ett paraply, tekniken då man fäller ihop och fäller ut paraplyt för den bästa timingen när man går in eller går ut. Och i Japan krockar man inte kroppsligt, alls, på sin höjd att man krockar med paraplyna.

När jag var i Kumamoto skämtade jag och Douglas (min Judo-sensei) att vart man än befinner sig i Japan så finns det säkerligen en vending machine- det är ingen lögn. Även uppe i bergen, i skogen finns det.

                              
 

                                                     Vending maschine- i skogen.


Well, det finns mer att berätta, men nu behöver jag ta en dusch- ska iväg till Harujuku och knäppa bilder och äta crepes. Ska bli spännande och se om jag minns något av Tokyos tunnelbanesystem, det är tre år sedan sist.


Matane!


Kommentarer
Postat av: emi

Hur vågar fröken prata om att uppdatera när du själv inte har gjort det på så länge!! UPDATE UPDATE!

love you

2011-07-14 @ 11:20:07

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0