Taxi, taxi...
Jag glömde berätta om dagens höjdpunkt.
Tågen var inställda.
Jag tar självklart chansen och hoppar in i en taxi, direkt. Denna gång och vid ett flertal andra tillfällen känner taxichauffören igen mig. Från någonstans. Vi kom senare fram till att jag forfranrande, tydligen, rider på mitt kändisskap från min tid på Coop Extra, som den där glada kassörskan som alla ville handla hos. Utom under PMS-tider då vilken rullatorkärring som helst blev av med både ögon och hår så fort dom gjorde försök till att tränga sig före i kön (inte alls lättantändligt temperament). Eller som den gången jag gav en kille, återkommande givetvis, en brutal utskällning för att han smygläste expressen men bara köpte aftonbladet (varför han valde att köpa någon av dessa är för mig ganska oförståeligt då skiten lika gärna kan jämföras med dingding värld, enda skillnaden är att dingding värld var rolig). Han blev helt förskräckt när jag hade pekfingret i högsta hugg, spotta och fräste med gäll röst ut, som en annan paragrafryttare, att man minsann måste betala för att läsa. Han undrade säkert vilket psyko jag var som kunde bli såpass upprörd över hans smygläsning och att jag, på riktigt, tyckte det var värt en lång uppläxning. Han kom aldrig tillbaka till min kassa, ever. Om det bara var jag som hade öppen kassa, ja då vanka han runt i butiken tills någon av mina kollegor behagade att öppna en till kassa.
Tillbaka till taxin.
Jag har kaffe i ena handen och tidning i andra, frågar snällt om jag får hoppa in med kaffen.
Javisst, bara jag inte spiller.
....
Vad gör jag?
Spiller.
Varpå jag frågar om jag blir utslängd och betalningsskyldig upp över öronen nu. INKASSO, saftblandare, SÄPO...kunde se alla komma efter mig.
Nejdå. Bara jag inte gör det igen.
Okok. I promise...never ever again, I cross my heart.
Hur som, han var trevlig, jag var social. Ingen ovanlighet.
Jag kläcker min idé om att jag vill börja köra taxi, för att lära mig att hitta bättre runt om i Stockholm. Samt att man har friheten att vara sin egen chef. Han blir helt till sig och förklarar all utrustning, jag får kolla i den gula pärmen där man kan hitta alla distrikt och se på när han skicka internmedd. till sin sin taxipolare.
Hela resan slutade med att jag skulle kolla om jag kunde få ett bra pris på en extern hårddisk och att han ska ge mig tips och råd på vägen till min framtida yrkesroll som taxichaffis.
Nummerbyte, check.
Han tycker dock att jag behöver träna om jag ska köra taxi, han påstår att man på heltid jobbar på att bygga upp en kraftig ladugårdsröv och kulmage. Perfekt, då passar jag in, direkt.
Nu, CSI!
Tågen var inställda.
Jag tar självklart chansen och hoppar in i en taxi, direkt. Denna gång och vid ett flertal andra tillfällen känner taxichauffören igen mig. Från någonstans. Vi kom senare fram till att jag forfranrande, tydligen, rider på mitt kändisskap från min tid på Coop Extra, som den där glada kassörskan som alla ville handla hos. Utom under PMS-tider då vilken rullatorkärring som helst blev av med både ögon och hår så fort dom gjorde försök till att tränga sig före i kön (inte alls lättantändligt temperament). Eller som den gången jag gav en kille, återkommande givetvis, en brutal utskällning för att han smygläste expressen men bara köpte aftonbladet (varför han valde att köpa någon av dessa är för mig ganska oförståeligt då skiten lika gärna kan jämföras med dingding värld, enda skillnaden är att dingding värld var rolig). Han blev helt förskräckt när jag hade pekfingret i högsta hugg, spotta och fräste med gäll röst ut, som en annan paragrafryttare, att man minsann måste betala för att läsa. Han undrade säkert vilket psyko jag var som kunde bli såpass upprörd över hans smygläsning och att jag, på riktigt, tyckte det var värt en lång uppläxning. Han kom aldrig tillbaka till min kassa, ever. Om det bara var jag som hade öppen kassa, ja då vanka han runt i butiken tills någon av mina kollegor behagade att öppna en till kassa.
Tillbaka till taxin.
Jag har kaffe i ena handen och tidning i andra, frågar snällt om jag får hoppa in med kaffen.
Javisst, bara jag inte spiller.
....
Vad gör jag?
Spiller.
Varpå jag frågar om jag blir utslängd och betalningsskyldig upp över öronen nu. INKASSO, saftblandare, SÄPO...kunde se alla komma efter mig.
Nejdå. Bara jag inte gör det igen.
Okok. I promise...never ever again, I cross my heart.
Hur som, han var trevlig, jag var social. Ingen ovanlighet.
Jag kläcker min idé om att jag vill börja köra taxi, för att lära mig att hitta bättre runt om i Stockholm. Samt att man har friheten att vara sin egen chef. Han blir helt till sig och förklarar all utrustning, jag får kolla i den gula pärmen där man kan hitta alla distrikt och se på när han skicka internmedd. till sin sin taxipolare.
Hela resan slutade med att jag skulle kolla om jag kunde få ett bra pris på en extern hårddisk och att han ska ge mig tips och råd på vägen till min framtida yrkesroll som taxichaffis.
Nummerbyte, check.
Han tycker dock att jag behöver träna om jag ska köra taxi, han påstår att man på heltid jobbar på att bygga upp en kraftig ladugårdsröv och kulmage. Perfekt, då passar jag in, direkt.
Nu, CSI!
Kommentarer
Trackback
