そうですね

Hej, jag lever, jag mår bra- ifall det var någon som undrade.

Ibland lyser inte solen på en och ibland går hjärtat sönder lite. Men för att komma vidare är det viktigt att jobba med sig själv. Ibland tenderar jag att hänga kvar vid saker, jag vet egentligen inte varför för det gör ingen nytta att stanna kvar vid gammalt, eftersom det mer eller midnre sätter käppar i hjulet i nuet.

Jag antar att det är den positiva känslan, den ärlighet och respekten som jag blev bemött av. Det är det jag saknar och även hänger kvar vid. När jag inte blir bemött på likvärdigt sätt av de  andra jag möter gör att jag utesluter dem. Vilket i sig är positivt- vem vill gå umgås med människor med motsatta egenskaper?

Att jag kallas för "maskros barn" är för mig ganska underligt- har inte alla haft motgångar?

Och motgångar är i allra högsta grad individuellt.

Men jag antar att dom syftar på min uppväxt- jag lever inte kvar där och (kanske viktigast av allt) någon bitterhet har aldrig förefallit mig. Eftersom jag avskyr martyrspel är det viktit för mig att inte prata om mig själv med offerkofta på. Men av naturliga orsaker finns beteendemönster kvar från de yngre åren- sådana som jag aktivt behöver (för min egen skull) arbeta bort. De sidor jag finner motbjudande- såsom osäkerhet att göra min röst hörd- på ett konstruktivt sätt. Varför kan det vara så svårt hos en person som snart fyller 27år?

För att skippa detaljer kring min uppväxt kan jag väl säga att jag inte fick den respekt jag förtjänade.
Således var även min talan inte vitten vatten värd och det är den känslan (observera känsla, inte den faktiska situationen) som håller i sig varje gång jag ska öppna munnen- som att någon står beredd med knytnäven eller värre, tillgriper det utomordentliga misshandelsverktygen; orden- som förolämpar en och tycker ens värdighet så långt det bara går.

Men det var då- eftersom det inte är nu är det lämpligt att låta känslan försvinna.

Det här är även en av flera orsaker till att jag inte har någon kontakt med 90% av min familj. Om vi ens kan kalla det familj :)

Sedan jag var i 20-årsåldern såg jag till att bygga mitt nätverk med stabila vänner- som jag nu betraktar mer värdefull än min biologiska familj.